life of a pumla

efter ett glas vin och ett sista avsnitt av Himlen kan vänta sitter
jag nu här och funderar över livet ..

hur man själv har agerat när man mött motgångar
hur många gånger man bara legat där och gett upp hoppet om allt,
medans andra människor kan gå genom eld och vatten för att leva
och hur mycket man kan klara av bara man har viljan, det är enormt.

jag har nog alltid försökt brytt mej om hur andra har det och försökt finnas där
men hur kan man kämpa för att någon annan ska må bra och gå vidare när
man inte kan kämpa fullt ut för sej själv?

kan man få någon att må bra när man själv inte mår bra?
shit, det är mycket som snurrar just nu alltså
vad har jag kunnat gjort bättre i livet istället för att vara
lättmanipulerad, svag och svag för allt som kan dämpa för stunden?
varför har jag alltid tagit den enkla, tillfälliga vägen istället för att
ställa mej upp på en gång och kämpa för livet och för att allt ska gå
tillbaks till det normala efter en kris av något slag ..

alla går vi någongång igenom något som är svårt under vår livslängd
något som får en att liksom sjunka genom jorden och nästan ge upp
men varför klara endel av att kravla sej upp på en gång
vara starka och aldrig ge sej, medans endel bara tappar hoppet,
gnistan, livet, känslorna .. allt
alla har vi väl något att leva för?

livets gåta är lång och svår och jag vet inte om jag någongång kommer
att förstå, eller om jag någongång kommer att kunna bättra mej.
men det är skönt när något eller någon får en att tänka på det,
för vid nästa motgång kanske jag agerar annorlund
iallafall om jag får bestämma idag!

tack till F som öppnat mina ögon & öron